Känner hur smärtan tränger sig på igen, vill inte minnas, vill ej känna, vill ej glömma.
Alla har sina dagar då de är på topp men på senaste tid känns det som allt allt har försvunnit och det finns inget hopp.
utan dig vid min sida är jag bara vilsen, hur ska jag kunna hitta tillbaka till det som va, och hur du fick mig att känna nu när jag är kvar här, lämnad?
Du fick mig att se ljuset bland de mörkaste platser, du fick mig att känner värmen i den kallaste kyla, men i din famn kändes det som att jag var ett förlorat skepp som äntligen hittat rätt hamn.
Utan dig vid min sida är jag ett litet barn som bara kan känna rädsla.
Snälla hitta hem igen,hem där det bara var vi tre där vi kunde vara oss själva, utan den hemska mörka skugga som stod vid din sida innan du rycktes bort från oss.
Snälla hitta hem igen,hem där det bara var vi tre där vi kunde vara oss själva, utan den hemska mörka skugga som stod vid din sida innan du rycktes bort från oss.
Det är skrämmande att veta att ca 2 veckor innan du slets bort från oss så hade du samma känsla var dag och samma "dröm" varje gång du blundade. Kan ej annat än tro att någon försökte varna dig för vad som skulle ske. Räddslan av att veta att du kanske redan visste i dit undermedvetna skrämmer mig något så otroligt mycket. 22 år gammal, så ung för ung.. Du hade hela livet framför dig. varför just du? varför inte jag? hur kunde det här ske?
Det har snart gått 6 månader sen du lämnade oss och jag ljuger var dag... Jag mår bra, det känns lite lättare, men inom mig skriker jag utav smärta, jag önskar vi kunde byta plats. Jag sa till mig själv at jag orkar inte att en till vän dör och ärligt talat jag har gett upp jag ser inget ljus längre ljuset försvann med dig... Jag vet att om du hade varit här så hade du skrikit på mig och bett skärpa mig, men förlåt jag kan bara inte...
Det är ej många som verkligen vet vad du betydde för mig. du fick mig alltid att må bra oavsett hur hopplöst allt känns du fick mig att tänka i andra banor då mamma "var" som sämst du plockade upp de pussel bitar som trillat av från mig och satte allt på plats, och nu är du ej här längre.. jag vill tro att varje gång jag tänder ditt ljus är du här, det känns som så ialafall och jag vill ha den känslan hela tiden men till slut kommer den lågan med att slockna vad har jag då kvar?
minnena? dom försvinner dom med till slut... Vill aldrig glömma dig...
Du fanns där när jag inte hade någon...
Jag vill ha dig här igen
Känna din doft
höra ditt skratt
höra din röst
10 min till är det för mycket begärt??
Jag vill ge din familj en gåva jag aldrig kan ge dom..... Ett sista farväl där du och även dom får chansen att verkligen ta farväl.
Sättet du försvann på var för hemskt för orättvist för fort....
Snälla ge mig ett bevis på att du fortfarande finns här med oss, Ett litet tecken, ett tecken som kan få oss alla att veta att få oss att fortsätta kämpa....
21 Februari 1991
Sofia Furustig
12 Juli 2013
Vila i frid
