Hatar

.......

Svåra beslut

Alla dessa svåra beslut som måste tas, vill jag det ena eller det andra hmm? Vill ju både och.. Och för att göra det svårare än vad det redan är så kan jag ej sluta tänka på dig. 

Varför ska livet vara så hävla svårt med motgångar och känslor som har sitt egna liv. För en gångs skull kan det väl bara få flyta på. 

Jag älskar W så jävla mycket, men räcker det till när man knappt pratar med varandra längre? För varje dag som går glider vi ifrån varandra mer och ja jag har knappast gjort det bättre genom och göra som jag gör. 

Ångest deluxe

Hur fan tänker man ibland? Minnhjörna säger en sak medans mitt hjärta en annan vad fan ska jag lyssna på? Jag orkar ej det här jag hatar ångest jag hatar allt just nu.... Vad fan vill  jag med mitt liv och vem fan är jag!!!!!!!!!

Den första resan

- jag känner att jag behöver få skriva av mig lite angående allt som hänt...

Den första resan man gör i livet ska ju vara enkel och smidig med allt som hör till som sömn, mat och bajsblöjor, men så blev det ej för Gabriel eller oss. Gabriel föddes den 26/11-2014 kl 19.30 med en vikt på 3075 g. Och en längd på 49 cm, allt va bra men vad hade den söta nyfödda barnet för kön? Där började våran resa, en resa vi aldrig kommer glömma... Läkarna var fundersamma vi var nyfikna och oroliga, dagen efter att han föddes fick vi åka taxi till Astrid Lindgrens barnsjukhus, efter två dagar och flera olika tester bland annat kromoson tester, ultraljud olika blodprover, så fick vi svaret det var en pojke :) 

Vi fick åka hem, väl hemma funkade allt bra de två första dagarna, den tredje dagen kom och Gabriel blev mer och mer trött. Den fjärde dagen sov han hela dagen vi kunde ej väcka honom, han vägrade äta. Vi ringde 1177 som bad mig ringa till BB, fick dock nr till bb i Linköping.efter ett tag kom jag fram till bb i Norrköping som skickade oss till barnakuten. Vi blev inlagda över natten eftersom att de ville ta massa tester. Eftersom att Gabriel ej åt så fick han redan då en sond insatt, den natten sov vi inget alls. Dagen efter gjorde de alla tester bland annat röntgen på lungorna, alla tester de gjorde såg bra ut. Jag vet ej riktigt när eller hur de kom fram till att kolla hjärtat men det gjorde dom vilket räddade hans liv. Beskedet kom som flera knivhugg, det kändes som om man körde in i en bergsvägg i 210 km/h men beskedet som vi fått veta redan när jag var i vecka 20-21 kom igen det beskedet som experterna i Linköping sagt att nej då det är ingen fara allt ser bra ut, det beskedet kom, eran son har fel på hjärtat vi måste ge honom medicin så snart som möjligt för att det "felet" han har som håller honom vid liv ej stängs. Känslorna som kom där går ej att beskriva allt gick så fort men ändå så sakta. Vi flög akut ner till Lund samma kväll Gabriel blev inlagd på biva i väntan på att bli starkare för att klara operationen. Ytterligare tester togs för att kunna fastställa vad för fel han hade, det visade sig vara att aortan och lungpulsådern hade bytt plats med varandra plus satt på fel ställe helt,allt blod pumpades ut i lungorna,för smal aorta på vissa ställen, kranskärlen satt fel, håll mellan kamrarna, muskelväggen i vänster kammare var tunnare och sen öppen ductus. Tankarna flög omkring, skulle han klara sig? Han opererades på måndagen den 8/12, bröstkorgen stängdes två dagar efter allt hade gått bra. Men resan är ej över än, vi flyttades ner från biva till avdelning 67 två dagar efter det sjönk hans syresättning då lungorna ej vidgat sig helt efter operationen så det blev syrgas med mottryck. Nu är det borttaget men han sondmatas fortfarande men tränas till att äta på flaska. Han är riktigt stark. Så nu väntar vi på att han ska bli så pass stark så vi får komma hem och invänta operation nr två som ej är lika allvarlig som tur är. Bortsett från hjärtfelet så föddes han med en liten missbildning utav (därav svårt att se vad han hade för kön vid födseln) könet, han har för mycket hud och delat urinrör men den operationen sker ej förens han är 8-9 månader gammal. Jag hoppas nu att ni som läser det här och som vet vad som hänt att ni har förståelse för varför jag och Wille kanske ej vill prata om det än eller varför vi kommer vara hårda med minsta tecken på dåsighet eller sjukdom att ni ej får träffa oss förens ni är friska. Bara för att operationen gick bra så är han ej frisk än.

Det här är bara lite kort om vad som hänt orkar ej skriva för mycket det är fortfarande extremt jobbigt då vi vet hur nära vi var att förlora våran son.

ny dag= nya möjligheter

- Jag kan seriöst inte göra annat än älska det här..

Mitt ben har lagt av mer eller mindre får gå omkring med bandage för att det ska göra mindre ont, har fått ett relativt stort blåmärke på foten precis vid tårna men vet ej vart ifrån, är piggare än vanligt, glad och arg på en och samma gång men jag slipper den där förbannade halsbrännan och jag älskar det :D

Idag har jag, Nicco, Älsklingen och M gått från oss till maxi sen toys´r us, media markt och xxl och tittat lite varit jävligt skönt att komma bort hemifrån kan jag lova.

Imorgon får vi se vad dagen har att erbjuda, på torsdag är det dags för skolfoto för Nicco ska bli så kul och se hur hon blir på bilden min fisråtta <3 i="">

- Nej sängen ropar på mig och älsklingen så ska väl ta och lägga mig då :D

- Behöver

- Dagens soundtrack Dream on med Aerosmith

Känner att jag behöver skriva av mig lite, behöver rensa huvudet lite smått sådär...

Vet ej riktigt vart jag ska börja finns så mycket som snurrar omkring just nu och framförallt idag med 13 år sen min gammelmorbror lämnade oss. 

Graviditeten går framåt och det sparkas för fullt vilket borde vara glädjande, men just nu är inget glädjande allt är bara åt helvete känns det som. vill hitta tillbaka till glädjen det finns där i en del stunder som när min underbara sambo ger mig hans gulliga leende då känns det bra men det känslan försvinner lika fort som det kom. Jag vet ej vad det är med mig är det hormoner eller är jag på väg neråt igen? vet varken in eller ut vet ej om jag riktigt vågar prata med någon heller då det är så sjukt mycket som snurrar omkring i mitt huvud jag blir galen, vill bara stänga av, vill vara ensam, vill ej mer, men jag måste le vara glad men jag vill inte. Jag vill ej vara glad jag vill ej vara själv vill ej vara ensam jag vill ingenting....

Det känns som att en dag till med det här falska leendet på läpparna den här falska känslan och jag kommer tappa allt helt, kanske det som behövs vem vet.. Inte jag iallafall, jag vet ingenting just nu ta mig bara här ifrån bort ifrån falskheten ifrån mörkret ifrån ljuset ifrån allt.. Jag vill bara hem igen, hem till då det ej var såhär....

Samma sak varje dag vakna fixa frukost klä på sig gå och lämna N i skolan sen hem och sova, vakna hämta N sen hem och vila sen diska sen laga mat sen natta N efter det kanske en film eller två sen sova och veta att imorgon är det samma visa igen...

Menar inget illa med det jag skriver det är bara mina tankar inget annat, jag vet mycket väl att jag har en dotter som är helt underbar och min ögonsten, jag har en underbar sambo som jag älskar extremt mycket väntar barn nr 2 även fast jag fått till svar att jag troligtvis aldrig mer kommer kunna få barn. Jag har ett liv fullt av kärlek ifrån familj och vänner men just nu verkar inte ens det räcka till..

Jag faller mer och mer för var dag som går, jag försöker hålla fast i det lilla ljus jag har men ljuset blir mindre och mindre det slocknar snart och då har jag bara mörkret kvar, mörkret var min vän en gång men sen blev vi fiender. Det verkar som att jag nu kommer få tillbaka min vän som jag försökt att undvika men som har smugit bakom varje hörn sen jag lämnade det och fann en ny vän, men nu är mörkret här och blir bara större och större ser snart inte ens mina egna händer när jag famlar omkring i mörkret för att hålla det lilla ljus jag har kvar.....

Orkar ej mer

......